3 veckor har nu gått..
Det har varit en jobbig tid sen dess, innan vi åkte iväg på onsdagen så låg jag och grät eftersom min magkänsla sa att Polly skulle födda när vi var borta. Jag gjorde allt vad jag kunde för att hon skulle ha det så bra som möjligt så vi ordnade två olika kattvakter som kom och gick lite olika tider på dygnet.
Jag sa till henne att hon skulle vänta tills söndagen då vi skulle vara hemma igen.
Men man kan ju inte bestämma själv när det är dags så torsdagkvällen ringer Oskar & Lotta och berättar att hon fött tre små kattungar som hon inte tog hand om.. Det var tungt då men jag hade ändå något hopp inom mig att hon skulle klara av det.
Den natten sov jag nästan ingenting och jag började tänka att jag aldrig skulle hinna träffa mina bebisar levande.
Fredag
Min födelsedag
Får vi samtal först att dem är döda men en stund senare får vi ett nytt samtal att polly börjat ta hand om dem, så antagligen var dem nära döden men hon försökte då. Hela den dagen försökte hon vara en kattmamma
Vi fick massvis med bilder och videos och allt verkade så himla bra!
Jag började längta hem och fick hopp om att jag skulle få se dem.
Lördag
Vi är iväg hela dagen i Rom utan wi-fi så jag hade ingen kontakt med Lotta, jag vet att jag sa till Andreas flera gånger att jag ville hem till mina bebisar och finnas där för dem.
På Em när vi är tillbaka på hotellet så får vi beskedet att vår älskade polly haft ihjäl ungarna.
Jag blev tom och bara grät.
Jag skulle aldrig få se mina kattungar levande, min bästavän, Oskar och mormor har fått se dem levande men inte jag.
Sista delen av resan tills vi var hemma så var jag bara fylld med ångest för vad som väntade hemma.
Men när jag kom in innan för dörren så släppte mycket och det var inte så farligt, jag höll i ena katten som fick namnet Molly.
Andreas åkte o begravde.
Allt detta hände i vårt sovrum så det var sån jobbig energi där inne, jag hade så svårt att gå och lägga mig eller att ens vara där inne.
På måndagen så storstädade jag och efter det så har jag trivts i rummet men det är fortfarande jobbigt.
Det gör ont i mig.
Men jag är så himla glad över att polly är normal efter allt det här för det måste ha varit så himla jobbigt för henne & nu i efterhand så förstår man mer och mer att de var naturens gång och att hon kanske kände att hon inte klarade av att vara mamma.
Min älskade polly❤️
